Ingen vet. Jag har inte pratat med nån, det är för svårt, för jobbigt. Svårt att sätta ord på det. Känns som ingen skulle förstå. Känns som jag inte har nån riktig anledning att må såhär. Känns inte som jag har nån att prata med heller. Alla dessa tankar som flyger runt i huvve på mig, som får mig att må så jävla dåligt."Att jag duger inte, jag är inte fin nånstans, jag ful, äcklig, jag hatar hur jag är som person, att jag är så blyg, att jag har svårt att prata med folk, och lära känna nytt folk, ser jag verkligen ut såhär? är jag verkligen såhär ful? måste skärpa mig, börjar bli tjock, måste sluta äta så jävla mycket, måste träna, blir äcklad på mig själv, hatar att jag pratar innan jag tänker. Allt är så jävla jobbigt, jag vet inte vad jag ska göra. Jag skäms över mig själv. Jag vill inte må såhär, jag vill inte känna såhär. Hela livet känns jobbigt, allt vad det innebär. Ingen fattar, varför jag är som jag är, varför jag gör som jag gör, kanske det här är anledningen.

 

Jag orkar helt enkelt inte med mig själv, jag orkar inte alla måsten i skolan, jag orkar fan inte, alla jävla uppgifter som jag inte bryr mig om, allt i skolan är så jävla ointressant för mig. och skolan får mig inte precis att må bättre, där av att jag varit borta ganska mycket.

 

Ibland vill man bara ha bekräftelse på att man duger precis som man är. Jag är så trött. Jag vill må bra hela tiden,

 

Jag känner mig jävligt ensam. Jag har inte den där vännen man kan ringa vilken tid på dygnet det än är, som jag kan prata med i telefon i flera timmar, som jag kan prata om allt med, som t.ex. kan komma över och bara slappa å se tv en onsdagkväll.

 

När Pontus inte är hemma känns allting ännu mer. Och när han är hemma så får han mig att må bättre, utan honom vet jag inte vad jag skulle göra med mig själv. Han får mig att orka med mig själv. Han är det bästa som hänt mig. Jag älskar honom så jävla mycket.